Vandring mot korset över glashalt underlag

Enskedes anatomi är förstås inte vad den en gång var. Men åtminstone på en punkt är den märkligt intakt, och det tackar jag för eftersom detta avsevärt har underlättat upptakten till denna min sista fas i uppdraget: att ta mig till Skogskyrkogårdens ruiner och leta reda på det underjordiska hålrum som våra drömmar har viskat om.

Trotsigt vertikalt i en värld av påtvingad horisontalitet sträcker det sig alltså alltjämt mot himlen, Skogskyrkogårdens enorma betongkors. Trots min ateism (som förvisso kan te sig aningen vacklande i ljuset av mitt intensiva svärmande för det ockulta) drabbades jag av tårfylld eufori inför dess majestätiska konturer.

Här har landskapet hemsökts av samma märkliga istid som härskar i de södra delarna av innerstaden. Så när jag närmar mig korset är det med känslan av att gå på ett enormt ishav, sparsamt bestrött med enstaka fyrar av dystra civilisationsrester.

Och jodå. Mycket riktigt!
Vid korsets fot har isen smält undan och blottlagt en kvadratisk lucka i metall. Jag böjer mig ner och kör in kroken under dess bakre kant.
Drar. Och den öppnas.
Dags att ta fram ficklampan och hämta Stenen.
Högtidligt / Klas


Räddad av dödsdronerna

Att döda är, som jag har vidrört vid ett flertal tillfällen tidigare, inte kul. O nej.
Men.
Men, men, men.
Jag är ändå, med tanke på våra karga postapokalyptiska livsvillkor, uppriktigt tacksam för att jag har en sådan talang för själva hantverket.

Denna talang i kombination med överlägsen vapenteknik och gynnsam terräng gjorde att jag kunde hålla horden hyfsat i schack under en hektisk halvtimme medan jag avancerade söderut mellan ruiner och skrothögar. Ty små sekundluckor av fri sikt är tack och lov allt jag behöver numera för att ”poppa” ett förföljande huvud med ett par nonchalanta skott i flykten.

Jag ska väl också nämna att min ringa numerär också spelade till min fördel. Dels rent utrymmesmässigt i den svårgenomträngliga miljön, men kanske framförallt mentalt då jag inte fördummades av den kollektiva ande som så totalt kan sätta den individuella överlevnadsinstinkten ur spel till förmån för den månghövdade köttvågens skränande lust att blint skölja framåt. Nämnda öronbedövande skrän gjorde också att min gausskarbin kunde operera helt ljudlöst. Åtskilliga fiendevågor avstannade följaktligen förvånat mitt i stegen efter att av tysta, sidosvepande kulkärvar ha separerats i två motbjudande, skälvande köttgrupper: överkroppar och underkroppar.

Bilarna utgjorde inget hot så länge som jag befann mig bland ruinerna. Men i förebyggande syfte lät jag ändå hejda ett par av dem när jag hade chansen. De var lätta måltavlor med sina lyktor och strålkastare.

Allt detta till trots hade jag förstås inte någon som helst chans att överleva i det långa loppet. Att jag ändå gjorde det har jag en hittills onämnd faktor att tacka. Nämligen besökarnas kvarlämnade dödsdroner.

Antingen var det ren tur, eller så var det mitt stickade pentagram som utövade sina utlovade omständighetsförbättrande egenskaper. Hur som helst lyckades jag, medan jag tryckte i mitt sista magasin i gausskarbinen, trampa rakt igenom något slags trädäck, dolt under ett lager av grus och damm.
Och just som jag brakade ner i vad som kan ha varit en jordkällare, exploderade himlen ovanför mig. Och där låg jag i säkert en timme, orörlig, och lyssnade till ljudet av rymdteknologidriven förintelse.

Först när bara tystnad hördes vågade jag kika upp ur mitt gömställe.
Och oj. Vilken förödelse.

Av ruiner, bråte, bilar och människor återstod bara en vämjelig, rykande kompott av sten, kol, kött och ben. Det var svårt att avgöra vad som var vad, och efter att ha urskiljt resterna av ett panikslaget ansikte, mirakulöst frigjort från sin skalle och fastsmält som en förnuftsvidrig maskeradmask av knaperstekt och varbubblig hud på marken framför mina fötter, bestämde jag mig för att inte noggrannare undersöka saken, utan att istället med ny beslutsamhet fortsätta min vandring mot Stenen, med metala skygglappar och blicken fokuserad i ett diffust fjärran för att inte överväldigas av de syner som kan göra vem som helst som färdas i dödsdronernas spår alldeles utom sig av sorg.
/ Klas


Äta eller ätas


Jag tog mig utan svårigheter förbi den obevakade ingången och befinner mig nu i en enorm, hangarliknande sal, upplyst av en fladdrande eld som brinner i en cirka tjugo gånger tjugo meter stor rund bassäng i rummets mitt.

Runt elden står ett femtiotal personer med ryggarna vända mot mig. Bakom lågorna, på andra sidan om den eldfängda bassängen, skymtar en svart figur, stående vid ett slags altare, upphissat över marken med hjälp av vajrar som försvinner upp i mörkret och röken och den via det bortsprängda takvalvet delvis blottlagda natthimlen ovanför.
Här är uppenbart källan till den fräna, kemiska brandrök som tidigare, och nu med än större kraft, torterat mina näsborrar.

Plötsligt hörs en hes, mässande röst – sannolikt strömmande ur ett kraftfullt högtalarsystem – eka mellan väggarna.
”Shaitan domini!”
Folksamlingen svarar unisont:
”Tellus destrocti!”

Den svarta figuren vid altaret höjer armarna och ned ur röken sänks en stor metallbur med avgjort organiskt innehåll. Mutanter! Kedjade och uppenbart förtvivlade över sin belägenhet utstöter de läten som torde förmå ryggraderna hos samtliga någorlunda normalt känslomässigt utrustade människovarelser att omedelbart hemsökas av de mest mardrömslika av kårar.

”Morti ressorecti!”, hörs den hesa rösten.
”Shaitan domini”, svarar kören, varpå burens golv faller, tillsammans med sitt panikslagna innehåll, ner i lågorna.

Det som nu utspelar sig framför mina ögon är så groteskt att jag bara med största svårighet förmår att läsa in det i min tal-till-text-mikrofon: Den vedervärdiga folksamlingen börjar äta av de ännu levande mutanterna!

Äcklad vänder jag mig om för att smyga ut, men ser hur utgången blockerats av en handfull läderklädda människor, beväpnade med svärd och yxor.
En av dem pekar på mig och i hans ögon lyser en livsfarlig mix av skräck och hormonstinn triumf.
Jag har blivit upptäckt.

”Inkräktare!”, hinner han skrika jag skjuter honom i ansiktet så att hans bakhuvud öppnas som ett lock och avfyrar en fontän av blod och hjärnsubstans ut i den svarta natten.

Beväpnade människor är något helt annat än mutanter och det går undan när de anfaller. Å andra sidan besitter de också en starkare överlevnadsinstinkt, så när jag fäller en till av dem med en kulkärve någonstans i magtrakten, tvekar de övriga och ger mig den lucka jag behöver för att springa förbi dem.

Jag springer och springer och försöker reflektera över vad jag just har bevittnat.
En kult som äter mutanter. Äter de också människor? Och vad är det för perverterad avart av ockultism – så avlägsen från Zonens livsbejakande spiritism – som de praktiserar?

Funderingarna hopas, men måste för tillfället lämnas obesvarade. För nu slits natten i stycken av det olycksbådande ljudet av mullrande motorer som startas ett hundratal meter bakom mig. Jag kastar en blick över axeln och ser strålkastare tändas på takräcken och motorhuvar, och ett hundratal springande och fly förbannade människor som vrålande ansluter sig till mobben.

Det här blir en svettig flykt.
/ Klas


I skydd av mörkret

Så snart jag hade börjat följa efter det långsamt krälande fordonet genom den mardrömslika ruinmiljön började det att skymma. En skymning av det märkliga slag som vi överlevare ubrukar kalla för ”panikskymning” – den kan dra in när som helst under en klar middagshimmel och på några minuter lägga hela världen i oförklarligt mörker.

Silhuetter av vanställda fasader tryckte sig allt tätare omkring oss när det som en gång hade varit en väg smalnade av. Snart fick jag, snubblande och tyst svärande i mörkret, helt förlita mig på det surrande motorljudet för att inte helt tappa bort fordonet.

Efter att ha bestigit en mindre sluttning och färdats ned för en betydligt brantare slänt, medan en frän stank av kemisk rök blev allt mer påträngande för varje meter, stannade fordonet in.

I en strimma av oväntat månljus uppenbarade sig framför oss den vita, klotformade fasaden av Globen, den till hälften raserade arena som jag tidigare under dagen observerat på håll. Lädermannen klev ur fordonet och försvann in genom ett gapande hål i anläggningens sida.

Med ens kunde jag urskilja flera röster i närheten.

I skydd av mörkret, hukande med karbinen i ett fast grepp, smög jag mot ingången.
/ Klas


Oväntat möte med motorburen ondska

Utan ett uns av överdrift kan jag säga att jag blev oerhört förvånad när motorljudet som omnämndes i föregående post visade sig härstamma från en kraftigt modifierad golfbil. Eller rättare sagt en kreativ hybrid av golfbil och fyrhjulig motorcykel, som sakta men obevekligt banade sig väg genom den posturbana terrängen.

En bil. I Stockholm. Efter apokalypsen.
Var det här bra eller dåliga nyheter?

En blick mot motorhuven räckte för att vågskålen definitivt skulle tippa över till det senare alternativets favör: där, spetsat på ett rör, tronade det sargade liket efter ett mutantbarn.

Vämjeligt! Inte ens en erkänt hänsynslös mutantdräpare som undertecknad kan känna annat än bottenlös sorg och avsky inför ett sådant skändligt övergrepp. Mutanterna må vara våra oförsonliga artfiender, men det föreligger enligt min mening en milsvid moralisk klyfta mellan att å ena sidan i självförsvar skära upp buken på, eller trycka in ögongloberna i hjärnan på, en fullvuxen, hostil mutant, och att å andra sidan hänge sig åt demonstrativ sadism mot försvarslösa miniorer.

Vilket ytterligare vässade mitt intresse för frågan: vem var föraren?

Försiktigt hukande bakom parkbänken riktade jag två diskret nyfikna ögon mot den öppna men lätt bepansrade förarhytten.
En människa!
Helt klädd i läder och med en cyklop över ögonen, men ändock en människa.

Jag avancerade framåt, väl dold, från täppa till täppa av skyddande skrot, fast besluten att följa efter den ondsinta mannen och se vart han var på väg.
/ Klas


Plötsligt avbrutna funderingar på ett dödsstråleförintat närförortstorg


Jag sätter mig ner på en bänk som står helt intakt på ett i övrigt hjärtskärande tillintetgjort närförortstorg. Här har besökarnas dödsstrålar modellerat om stadsbilden så totalt att det inte är svårt att inför blotta åsynen av den sataniska kollapsen, retroaktivt inta en betydligt mer avslappnad ståndpunkt i den gentrifieringsdebatt som rasade på kultursidorna i den preapokalyptiska lyckotillvaron. För numera får det nog anses avgjort, att i en styrkemätning mellan de farsoter som kan drabba ett funkistorg, kan inget surdegsbageri i världen mäta sig med förstörelsekraften hos en enda välriktad dödsstråle.

En bit bort skymtar de ännu rykande resterna av en idrottsarena. Hur avlägset känns det inte, i denna värld av ständig kamp för överlevnad, där själva ordet glädje har tömts på sitt mänskliga innehåll och ekar skrämmande tomt i de förtorkade skal av misströstan och förtvivlan som vi människor har tvingats förvandlas till, att man en gång i tiden samlades i tiotusental för att låta sig underhållas. Helt extremt främmande, om ni frågar mig.

Mina funderingar avbryts av ett svagt ljud.

Inte kan det väl vara?
Omöjligt!
Men jo.
Det är ljudet av en motor.
Som närmar sig.

Jag osäkrar gauss-karbinen och kryper ner bakom bänken med sinnena på helspänn.
/ Klas


Den dansande blå dimman

Står i en gångtunnel och tittar på en mystisk, böljande blå dimma som korsar vägen utanför. Vet inte om jag ska våga lämna gångtunneln och kliva ut i vad som eventuellt är något slags giftig gas. Fast jag måste förbi förr eller senare, och helst förr med tanke på eventuella förföljande mutanter som kan ha iakttagit nattens sammandrabbning.

Jag fattar ett beslut: pressar in näsa och mun i armvecket och springer rakt igenom den knähöga dimman och stannar inte förrän jag lämnat den bakom mig med ett betryggande avstånd.

Ute ur tunneln, med fri sikt upp mot de ödsligt gapande resterna av tunnelbanestationen, ser jag hur den dansande blå röken till synes målmedvetet slingrar in i ruinerna, upp för trapporna mot biljetthallen, som vore den en medveten, tänkande entitet.
”Vän eller fiende?”, hör jag mig själv säga.

Med en känsla av pojkäventyrlig upptäckarlusta lägger jag ”blå dimma” till den växande listan av märkliga observationer och vandrar vidare söderut.