En underjordisk reflektion i en blodbestänkt tunnel

I dessa tunnlar av rök och damm kommer lukten av förångad livsgas ur brända köttsår för all framtid att dallra som ett eko av människans fasansfulla förintelsekapacitet. Eller som en påminnelse om vår okuvliga överlevnadsdrift, beroende på hur man väljer att betrakta det faktum att vi lyckades nedgöra samtliga av våra förföljare i ett listigt bakhåll i tunnelmörkret. Yes!

Drivna av en ofattbar blodlust rusade de rakt i fällan och avbröt inte sin makabra anstormning förrän den siste av dem, krälande i en på kroppsegna råvaror tillredd sörja av inälvor och benrester, oåterkalleligt tystades av en barmhärtighetsskur av kulor i det intill dödsögonblicket gallskrikande fejset.

Vi betraktar förödelsen under tystnad. Någon gråter. Kanske är det jag, det är som om jag tappade kontakten med mig själv där i tumultet. Som om gevärskolvens rytmiska hamrande mot axeln, kula för kula förflyttade mitt inre från centrumet av mitt väsen och längre och längre ut från kroppen medan mynningsflammans blixtrande stroboskopljus projicerade sina spasmiska ögonblicksbilder av ryckande och ristande fiendekroppar bakom slöjor av krutrök, med kvastar av blod skjutande ur håligheter, sprutande över kalk och blykrossat murbruk.

Vi laddar om (i dubbel bemärkelse) och beger oss upp mot ytan.

/ Klas

Redigering från Gunilla:
Hurra för er! Vi är stolta över er ärorika seger! Under er bortavaro har vi mottagit fler sändningar med ljudvågor. Vi passar på att posta dem här:

Går ner i tunneln

100001111011011ta sig in genom spärrarna. Tror att vi fått ihjäl ett tiotal av dem, men det är väldigt mörkt här nere nu. Vi kommer att gå ner i tunneln. Om vi kan ta oss till den Andra stationen borde vi kunna ta några av dem uppifrån kullen. Håll ställningarna! / Klas

Håll gevären inom räckhåll och var vaksamma!

Att överleva handlar inte bara om råstyrka. List är också bra att ha. Vår oinbjudne gäst fick i natt ett sedelärande smakprov på hur dessa båda egenskaper kan svetsas samman till en granithård enhet som kan rubba berg. Och, förstås, inkräktares lömska planer.
”Gästen”, var inledningsvis inte alls pratvillig, men efter att han tvingats inmundiga en extra hallucinogen variant av brygden kunde vi lirka fram följande oroande information:
1. En fientlig grupp av avsevärd numerär har slagit läger utanför Zonen.
2. De planerar att anfalla oss.
3. Motivet är mat och saker som är för hemska för att präntas ned.
4. ”Gästen” är deras spanare.
Vi måste mobilisera omedelbart! Själv ska jag smyga iväg och ta mig en titt på fienden med nattkikaren. Jag återkommer (förhoppningsvis) snart.
Vaksamma hälsningar / Klas

Vi är nog inte ensamma

Håll i hatten (alternativt den postapokalyptiska bandanan), men jag tror inte längre att vi är de enda överlevarna!

I går när jag stod och arbetade med Fordonet kände jag plötsligt en överraskande stark mänsklig närvarokänsla bakom ryggen. Vis av mina sinnesvidgande upplevelser hos spiritisterna valde jag att ta denna känsla, hur ogrundad den än må vara i vetenskapligt belagda fysiska processer, på allvar och vände mig raskt om. Och där, bara vagt avtecknad i skenet från facklorna utanför skjulet, såg jag en avgjort mänsklig silhuett som liksom ryckte till och snabbt sprang ur mitt synfält.

Silhuetten ägde inget av den klumpighet som kännetecknar mutanterna, men samtidigt tillhörde den med säkerhet ingen av zoninvånarna.

Ergo: Vi har människobesökare mitt ibland oss.

Med skräckblandad förtjusning / Klas

Edit: Ungefär samtidigt som denna händelse inträffade tog vi emot en ny sändning via kortvåg. Vi kallar den för En ny tid

Paranormala frekvenser

Igår kväll gjordes en lika fantastisk som fasansfull upptäckt. Efter att ha fascinerats av den senaste inspelningen av Jennys dröm (som kom att kallas Döden på stranden) så har vi med spänning suttit som klistrade vid skärmen för att se om någon ny ”sändning” från Jennys mörka innersta skulle uppenbara sig. Tyvärr har det mest varit en gryning bild som inte har uppvisat någon som helst aktivitet. Detta kan ha berott på att vi ökade på dosen av brygden rejält sedan Jenny nästan slet sig loss och lyckades nafsa i sig en bit av Gunnars tumme. Vi befarar att han snart kommer att insjukna i samma smitta som Jenny och har därför vidtagit nödvändiga åtgärder.

Efter att ha justerat dosen som Jenny får har vi nu återigen fått se märkliga bilder från hennes infekterade hjärna. De ljud som strömmar ut från högtalarna är lika skrämmande som fascinerande. Vilken är då den stora upptäckten som jag tidigare nämnde? Jo, efter att ha insupit de skrämmande ljuden och bilderna i Jennys skrubb så gick jag och hälsade på Göran som alltjämt sitter och rattar in de mystiska kortvågssändningar som vi tidigare har skrivit om. Döm om min förvåning när jag direkt kände igen de ljud som strömmade ut från kortvågsradion hos Göran! Det var samma sorts ljud som jag nyligen hörde i Jennys skrubb!

Detta ställer en rad frågor: Är det från Jennys inre dessa ljud kommer? Eller är det något som hörs inne i alla zombies skadade hjärnor? Eller är det besökarna som sänder via alla möjliga och omöjliga frekvenser? Eller är det något större som ständigt varit närvarande i våra mänskliga medvetande och som ligger och maler inom varje människovarelse sedan urminnes tider?

Vi har spelat in två av de sändningar som har kommit till oss både genom kortvågsradion och via Åkes datormaskin och lägger härmed upp dem för alla att höra. Tyvärr har vår videoinspelning skadats efter en kortslutning i datormaskinen men vi hoppas kunna presentera rörligt bildmaterial till dessa två sändningar inom de närmaste dagarna.

Mvh, Klas

Zonen behöver DIN hjälp!

Vi blir allt mer övertygade om att vår långsiktiga överlevnadspotential i Zonen är ganska blygsam om man betänker att:

1. Vi blir fler.

2. Matförråden sinar.

3. Två till har insjuknat i zombiesmittan.

Det är alltså av största vikt att vi snarast beger oss ut på en expedition för att fylla på förråden och söka ett botemedel till den obehagliga smitta som Jenny förde med sig efter vår sammanstötning med mutanterna.

Men det är en farlig värld därute och vi behöver vara väl förberedda. Därför uppmanar vi Zonens skarpaste hjärnor att fundera ut hur vi bäst rustar oss för det livsfarliga äventyr som vi är nödtvungna att kasta oss ut i.

Jag har varit vaken hela natten och skissat på ett förslag som jag tror skulle kunna skänka vår patrull en viss trygghet där ute. Jag kallar det för ”Förslag 1″ och det finns att beskåda här:

Kanske har DU en bättre idé. Låt mig i så fall veta via kommentarsfunktionen. Vår överlevnad kan vara i dina händer!

Allvarsamt / Klas

Jenny och döden på stranden

Hur bräckligt är det inte, det tunna snöre av förtröstan som vi zonmedborgare krampaktigt håller fast vid i vårt fåfänga svävande över det svarta hav av bottenlös hopplöshet som varje stund hotar att stiga upp och sluka oss hela? Ganska bräckligt, skulle jag säga.

Jenny har släppt taget. Hon skriker efter människokött och hålls inlåst i en skrubb hos Gyllene gryningen. Det känns inhumant, men vi kan inte ha henne ute bland folk. Hon bits och dreglar och skrämmer barnen och svarar inte på tilltal.

Åke har i sin goda vishet utrustat skrubben med en mycket speciell datormaskin för mental projektion som ännu är i experimentstadiet, men som uppvisat fantastiska resultat under de senaste dagarnas testkörning. Ett nystan av elektroder fästs på Jennys huvud på kvällarna (ett litet, litet hål behövdes också öppnas i frontal cortex, men det gör inte ont om man bara tankar tillräckligt med ockultistbrygd via droppslangen under tiden, försäkrade Åke under borrningen) och under nätterna registreras tankeverksamheten av maskinen som sedan översätter hjärnans signaler till ljud och en serie rörliga bilder.

I morse var det ovanligt lugnt i skrubben när jag skulle ställa in kött och ta bort elektroderna. Jenny låg fridfullt och mumlade och på datorskärmen rullade resultatet av nattens mentala insamling (bifogat här ovan). ”Döden på stranden”, viskade hon när jag plockade bort sladdarna från hennes skalle. ”Döden på stranden”.

Ett tekniskt mirakel

Vi är stolta över att kunna presentera 20 stycken exakt duplicerade ljudmedium, så kallade kassettband! Göran har lagt ner sin själ i tillverkningen av dessa ”kompakta kassetter” och har sammanfogat tidigare inspelade kortvågssändningar till 2×15 minuters ljudmassa.

Efter att ha rådfrågat vår chefspiritus, hans helighet Åke Crowley, har vi valt att döpa kassetten till ”Tommie”, efter den unge man som förekommit i så många av synerna och uppenbarelserna som välsignat oss från andra sidan tidens och sömnens barriärer. (Läs om min första Tommie-vision hos spiritisterna nedan på denna sida).

Musikstyckena har blivit döpta och fördelade över de två sidorna enlig följande:

Sid A

1. Labbet brinner

2. Dödsstrålar

3. Döden på stranden

4. Stenen

5. Eviga raukar

Sid B

1. Mörka moln

2. Kollaps

3. Cheng

4. Tommie

5. Seans #1

6. Mörk energi

Alla är förstås varmt välkomna till kantinen där vi kommer att fira dessa 20 kompakta plastunderverk med spiritisternas brygd natten igenom. Eventuellt kanske vi behöver mörklägga hela Zonen under firandet (vårt nybyggda ljudsystem beräknas dra all el som aggregaten kan uppbringa under det närmaste dygnet), men vi hoppas/utgår ifrån att ni alla kan ha överseende med detta.

Vi ses! / Klas

Orsak och ohygglig verkan

I det vanvettiga bruset hörde vi en röst. Åke tror att det är en skrivande människas inre tankeröst som på något sätt har materialiserats i ljudrymden och fastnat i den kosmiska tiden där den hänger kvar i ett evigt loopande ögonblick. Vem är jag att invända. Här är meddelandet, som uppenbarligen härstammar från katastrofens ohyggligaste dagar, i sin helhet:

”När jag skriver dessa rader håller världen som vi kände den på att gå under. Om någon hade hoppats på att mänskligheten ställd inför den yttersta skräcken skulle växa med utmaningen och samlas i något slags förnuftigt sista motstånd, så har det hoppet oåterkalleligt skingrats av de senaste dagarnas händelser. Inte ens här, bland landets mest lysande hjärnor, gick det att värja sig mot den sårande sanning som vårt sökande avslöjade för en vecka sedan. Tvärtom var kanske de ogynsamma omständigheter som därmed uppdagades om vårt galaktiska öde bara än mer svårsmälta för oss som varken har vidskepelse eller gudatro att bedöva oss med.

Lyckliga är de som varken kan eller vill veta.

Sedan två dagar är jag ensam kvar på anläggningen. De som hade familjer att tänka på lämnade redan minuter efter att vi hade gjort den märkliga upptäckten. De första självmorden kom en dag senare när vi hade lyckats dechiffrera de signaler som blev allt starkare ju närmre DE kom, och som slutligen fick nätet och all annan kommunikation att kollapsa.

Inget som jag känner till om materiens lagar kan förklara det märkliga samband som vår upptäckt förde i ljuset. Icke desto mindre råder det inget som helst tvivel om att DE inte kunde se OSS förrän VI såg DEM. Flera av de data som vi hann samla in innan elektriciteten försvann antyder till och med att det var VÅR BLICK I SIG som utgjorde den galaktiska länk som de behövde för att kunna ta sig hit.

Kullarna runt dalen står i lågor. De främmande maskinernas strålar sköljer fram och tillbaka över horisonten och verkar utrota allt i sin väg. Allting skakar. Jorden är ägd och någon ruskar om den med förintande likgiltighet. Varje kast, varje skälvning i marken manifesterar denna nya ordning när jag nu är nödgad att lämna den rämnande byggnaden för att gå ut i den kosmiska avgrundsterrorns segervrål och möta mitt öde.

Tom Bedding, vetenskaplig ledare för Keplerteleskopet, Ames Research Center, Nasa, Kalifornien”

Ohyggligt, som sagt. Och ännu en pusselbit i vårt sökande efter en större förståelse av de omständigheter som förde oss hit.

På återseende / Klas

Tre ljuspunkter värda att reflektera över under en rökpaus

Jag vet att jag talar för alla zonmedborgare när jag säger att vi är ett kämpande folk. I ständig strid med knappa resurser och yttre hot bygger vi en spirande liten enklav av mänskligt hopp i den krater av svart förtvivlan som besökarna lämnade efter sig. Listan på utmaningar blir längre för var dag som går (eventuellt utökas den snart med zombiesmitta, fast vi avvaktar förstås vetenskapsrådets provresultat från Jennys mutantsår innan vi nämner z-ordet för de mer känslomässigt sköra individerna i vår församling), men även glädjelistan har fått några feta tillskott på sistone. Och det har vi, kämpande bröder och systrar, sannerligen gjort oss förtjänta av. Läs och fröjdas:

1. Göran har polerat tonhuvudet i sin gamla bandare och kommer snart att kunna fästa våra ljudupptagningar på kassett!

2. Ockultisterna har fått upp tempot i tillverkningen av den heliga Brygden och snart kan alla som vill, när de vill, vara ”på lyset”.

3. Bokskatten från Sickla har medfört att varje läskunnig zonmedborgare numera kan lämna vardagsbekymren och besöka de förtrollade världar som rymdes på Sicklabibliotekets hyllor Q (Bokföring och redovisning) och V (Terapimetoder). I den bästa av världar kanske urvalet hade sett något annorlunda ut, men när man befinner sig i beckmörker och har ett dussin blodtörstiga mutanter i hälarna så blir resultatet ibland därefter, vilket jag hoppas att ni alla kan ha överseende med.

Med dessa glädjens tre ljuspunkter flimrande i sinnet tänder jag en pipa och förbereder mig för kvällens seans. Vi hörs! / Klas